Följande artikel är hämtad ur ”Landskrona Arbetarkommun 100 år”, från 1994 och är skriven av tidningen Arbetets lokale redaktör i Landskrona Bernt Broström (1929-1995). Sedan detta skrevs har en del av de faktauppgifter som anges ändrats.

Arbetarrörelsens arkiv

För snart 50 år sedan, 19 september 1945, fick Arbetarrörelsens Arkiv i Landskrona sina stadgar. En särskild kommitté bestående av Helmer Eriksson, Karl Persson, Edvin Ramberg, Kulle Svensson och Valter Åberg, hade då arbetat flera månader med att starta ett arkiv för arbetarrörelsen i Landskrona. Uppdraget hade lämnats av Arbetarekommunen, Fackliga Central och ABF i Landskrona.
Redan det första året anslöt sig 17 organisationer till den föreningen. Av dessa var 9 fackliga och 8 politiska. Idag finns 21 fackliga, 12 politiska och 22 ideella organisationer anslutna till Föreningen Arbetarrörelsens Arkiv.

Ett livsverk

Edvin Ramberg utsågs till föreståndare, en uppgift han hade fram till endast ett år före sin bortgång 1975. Det var hans outtröttliga arbete, hans kontakter och envetna energi som lade grunden till ett av landets bäst organiserade och innehållsrika arbetararkiv.
Edvin Ramberg föddes 1894 i ett fattigt men harmoniskt hem. Han lärde till gjutare men kom mest att lägga ner rör under sitt arbetsfyllda liv. Bland annat var han med om att bygga den berömda ”saftledningen” för Sockerbolaget. Den gick från Teckomatorp, där man pressade betmassan, till Säbyholm, där företaget tog hand om den utvunna sockersaften och förvandlade den till socker.
Under decennier hade han tillsynen av ledningen, cyklade och gick oändligt många mil utefter den. Under de åren fångades hans arkeologiska intresse. På de platser där han gick fram och utefter ågångarna nära Landskrona, upptäckte han 28 boplatser. Alla platser och fynd är mycket noga nedtecknade i vetenskapliga verk. 3 500 föremål från stenåldern finns samlade, delvis deponerade på museet.
Edvin och hans fru Ester hade ett levande konstintresse, särskilt för kinesiskt porslin. De hade en förnämlig samling i sitt hem. Arkeolog, skriftställare och konstsamlare är några av de titlar som Edvin kunde ståta med, om han önskat.
Att bygga upp ett Arbetarrörelsens Arkiv i Landskrona blev dock hans stora livsverk. Han arbetade i det tysta. Utan stora ord och åthävor lyckades han skapa detta monument över arbetarrörelsen och många rörelsers utveckling, inte bara i vår stad utan i landet i övrigt. Sällan har någon varit mer värd den uppskattning som det innebar när Landskrona till Edvin överlämnade kulturstipendiet 1967.

Utvecklingen

Arkivet har växt kraftigt under årens lopp. Lokala socialdemokratiska organisationer, fackföreningar, ideella föreningar och enskilda har lämnat samlingar som medfört att arkivet nu är mycket innehållsrikt. Från en blygsam början, då Edvins hem fick upplåta plats för de tidigaste objekten, kunde arkivet efter några år flytta in i Folkets Hus 4 de våning.
År 1961 hade samlingarna blivit så omfattande att man var tvungen att få en större lokal. Arkivet hänvisades nu till en källarlokal utefter Eriksgatan, där det allt mer utrymmeskrävande arkivet kunde dväljas till 1971. När tillbyggnaden av Folkets Hus genomfördes fick Arbetarrörelsens Arkiv betydligt utökade lokaler i källarplanet. Här finns de numera storslagna samlingarna. Idag innehåller arkivet 2 900 böcker, 1 561 broschyrer, 905 bandinspelningar, 126 fanor och standar, förutom mängder av tidningsklipp, dokument, fotosamlingar osv.
Bland de enskilda samlingarna märks ett omfattande material från redaktören i Brand och agitatorn Gustaf Sjöström. Här finns bandinspelningar med många kända röster ur svensk arbetarrörelse, en gåva från Otto Lindström, Anton Nilssons (reds anm. Anton Nilson stavade sitt namn med ett ”s”) gode vän. Under senare år har tillkommit fullmäktigeordföranden, samhällsdebattören och verdandisten Evert Perssons omfattande klipp- och fotosamlingar. Under årens lopp har många enskilda personer skänkt skrifter, dokument och föremål till arkivet. De finns noga upptecknade i arkivets skilda årsberättelser.
Efter Edvin Rambergs bortgång har veteraner med stort intresse för arbetarrörelsens historia förestått verksamheten. Gunnar Larsson, som var Beklädnads ombudsman, svarade för arkivet fram till 1981, då Astrid Ekdahl tog över. Efter 1986 är Arne Rosqwist föreståndare.
I föreningens styrelse fanns under de första 32 åren Valter Åberg, som när han lämnade, blev hedersordförande. Han efterträddes 1977 av Arnold Ny, som avled 1984. Evert Persson var ordförande fram till sin död 1990. Nu är Eiwor Rickard (reds anm. Idag, 2006, är Peter Böök ordförande) Ordförande. Föreningen Arbetarrörelsens Arkiv har en mycket blygsam budget att arbeta med. De anslutna organisationerna betalar i förhållande till hur mycket plats deras material upptar. Genom bidrag från kulturnämnden får föreningen till hyran.

Joe Hill

Det finns ett par personer som skaffat Arbetarrörelsens Arkiv i Landskrona särskild uppmärksamhet: Joe Hill och Anton Nilson.
Joe Hill var aldrig i Landskrona under sin livstid. Gävlepojken Joel Emanuel Häggström (reds anm.Hägglund) emigrerade 1902 som 23-åring till USA. Där tog han namnet Joe Hill och anslöt sig till arbetarorganisationen IWW (Industrial Workers of the World). Han arbetade i olika yrken när han tog sig fram över den amerikanska kontinenten. Han var emellertid främst agitator och diktare. Hans poesi och sånger sammanställdes och gavs ut i ett rött sånghäfte. Genom dessa blev han de förtrycktas talesman. Naturligtvis väckte hans visor stor ilska bland arbetsköparna och storherrarna. I en summarisk rättegång 1915 i Utah, USA, anklagades han för ett mord som han inte kan ha begått. Han dömdes till döden och avrättades. Joe Hills sista önskan var att han skulle kremeras och att askan skulle spridas ”över världen”. En svensk-amerikan J.A Granström, var med när Joe Hill kremerades i Chicago. Han hade en av påsarna med Joe Hills aska med sig när han återvände till hembygden i Bohuslän. När han kände sina krafter avta i början av 1960-talet kontaktade han sin ungsocialistiske vän från ungdomsåren, redaktören Gustaf Sjöström i Göteborg. Efter en del turer kom påsen i en cigarrlåda till Arbetarrörelsens Arkiv år 1961.

Murades in

På arkivet var man osäker på hur man skulle förfara med klenoden. Man beslutade sig dock för att avvakta med att sprida ”askan för vinden”. Så här skrev den dåvarande styrelsen i sitt beslut:
– Till en tid kanske mera än vår fylld av ideell patos och i stället skapa ett minnesmärke över Joe Hill och amerikansk arbetarrörelses heoriska (reds anm. Heroiska) kamp för en bättre tillvaro.
Vid 7-tiden morgonen den 20 maj 1967 murades en urna med Joe Hills aska, tillsammans med handlingar från IWW, in i Ljusgårdens västra vägg i Folkets hus. Valter Åberg var med den morgonen:
– Det var en enkel ceremoni som fick en prägel av högtid. Vi hade tagit ut askan ur cigarrlådan och lagt påsen i en urna vi fått till skänks av en begravningsbyrå. Den murades in tillsammans med ett skrin med originalhandlingar som vandrat samma väg som stoftet.
Murarbasen Harry Nilsson höll i sleven. Runt honom samlades, förutom ordföranden Valter Åberg, eldsjälen och föreståndaren för Arbetarrörelsens Arkiv Edvin Ramberg, samt representanter för Arbetarkommunen, FCO, Folkets Hus-föreningen och ABFs lokalavdelning. Dessutom deltog Leonardo Bogazzi från italienska Germinal-Carrara. De hade skänkt plattan av äkta Carrara-marmor.

Amaltheamannen

När det gäller Anton Nilson, kan det vara lämpligt att återge vad den välkände kåsören i Dagens Nyheter, Jolo (Jan-Olof Olsson) skrev i sitt absolut sista reportage, som han alltså gjorde om Arbetarrörelsens Arkiv, bara några dagar innan han avled 1974.
– Finrummet i arkivet heter Amalthearummet, till minnet avAmaltheadramat 1908, då tre ungsocialister placerade en sprängladdning i ett fartyg i Malmö hamn som var logement för engelska strejkbrytare och mot sina avsikter dödade en av dem. De benådades till livstidsstraff. Amaltheadådet har snart 70 år efteråt fått aktualitet genom att en av de dömda, Anton Nilson, framträtt i tv med sina memoarer och därför att P A Fogelström skrivit en roman, byggd på händelsen.
Men det finns ytterligare en anledning till att denna revolutionära skattkammare, samlad i ”Amalthearummet”, ligger i Landskrona.
Amaltheamannen Anton Nilson hade ett mera omväxlande och fantastiskt liv efter fängelsevistelsen än han hade haft före dådet. Han hade i cellen drömt om den yttersta och yppersta friheten – att flyga. Och han hade efter frigivningen 1919 lärt sig flygkonsten av den svenska flygpionjären Enoch Thulin, vid Ljungbyhed och i Thulins flygverkstäder i Landskrona.
Kurskamraterna var svenska kavalleriofficerare och finska överklasspojkar som drömde om att få flyga mot Sovjet och de röda. Anton Nilson utbildade sig för att slåss mot dem på de rödas sida .I luften och på lektionerna förblev de goda vänner. De sparade fiendskapen till sedan.
Anton Nilson tog sitt certifikat – på arkivet finns kontraktet om utbildningen, för 2 000 kronor förband sig Thulin att göra flygare av Nilson – och kom på sagolika krokvägar till inbördeskrigets Ryssland, blev flygchef i Rigaområdet, störtade två gånger i Dánafloden, vidareutbildade sig inne i Ryssland, deltog i socialiseringen av vinodlingarna i Bokara, blev hög officer i sovjetiska flygvapnet i början av 1920-talet, med en militär karriär utstakad…
Anton Nilson, som alltsedan dess titulerar sig själv ”aviatör”, kunde med större rätt än någon annan svensk utbrista med marskalk Bernadotte, senare Karl XIV Johan:
– Ingen har fyllt en bana liknande min!

Anton Nilson hade tagit kontakt med Arbetarrörelsens Arkiv i Stockholm, för att till det lämna sitt omfattande material. Emellertid var man där endast intresserad av Antons brev, något han inte fann tillfredsställande. Han var på väg att förstöra alltsammans, när han genom rekommendation av Gustaf Sjöström, fick kännedom om arkivet i Landskrona. Anton blev glad och nöjd med den ordning som fanns i Landskrona och beslutade sig för att anförtro sina samlingar till Arbetarrörelsens Arkiv i skånestaden.
De båda, Edvin Ramberg och Anton Nilson, ”fann varandra” och blev genom åren mycket goda vänner. Följaktligen sände Anton Nilson allt sitt material, efterhand som han gick igenom det, till Landskrona. Det har numera ett eget, mycket uppskattat, rum på arkivet, Amalthearummet.
Arbetarrörelsens Arkiv i Landskrona har nu ett helt fantastiskt material från en dödsdömd revolutionärs mycket skiftande liv och stundtals våldsamma upplevelser.
Idag är arkivet en uppskattad plats för forskare av skilda slag, vare sig de söker i socialdemokratins lokala historia, facklig verksamhet, kring händelser i kommunen, eller letar i tidningslägg från hela 1900-talet.
Det finns massor av historiskt spännande och intressant material att upptäcka i arkivets kompakthyllor!

Bernt Broström