Om Anton Nilson - LandskronaArkivet

Arbetarrörelsens Arkiv i Landskrona

Artiklar

Artikel - se fler artiklar...

Anton Nilson - Amaltheamannen

Anton Nilson, främst känd för sprängningen av strejkbrytarbåten Amalthea i Malmö 1908, var en svensk socialist och agitator.

Anton föddes 1887 på gården Rosentorp i Norra Sandby socken, Hässleholm. Han var yngst i en barnaskara på sju barn, fem pojkar och två flickor.

Antons far var en förmögen storbonde som ägde flertalet gårdar. Fadern drev sitt arbetsfolk hårt, likaså sina barn som i mycket tidig ålder fick börja arbeta på gårdarna.

När Anton var tolv år hade samtliga av hans fyra äldre bröder lämnat familjehemmet, vilket ledde till än mer slit för Anton.

Efter sin konfirmation fick även Anton nog och lämnade hemmet, alla de andra syskonen var redan utflugna. Han flyttade till Knislinge, där den äldre av hans systrar jobbade och verkade. Där fick han genast anställning på Hanssons Valskvarn och sågeri och kom att trivas ypperligt.

Trots att han trivdes så bra i Knislinge valde Anton senare att flytta hem, dock för en kortare tid. Antons far hade kommit till Knislinge och bett honom hjälpa till med skörden.

Efter sejouren hos föräldrarna, och en dispyt med fadern, flyttade Anton åter till Knislinge, fast denna gång blev det snickeri hos byggmästare Larsson.

När arbetet var utfört hos Larsson reste Anton till Kristianstad och började jobba på en snickeriverkstad, men där trivdes han inte. Arbetsmiljön var outhärdlig med tjock rök från limugnen.

1905, ännu icke fylda arton år, packade Anton ihop sina pinaler och for söderut med destination Malmö, där det enligt rykten var lätt att finna arbete, vilket stämde.

Lika snart som han anlänt fick han anställning hos byggmästare Lindgren. På inrådan av Lindgren gick Anton med i Träarbetarnas fackförening, vilket var hans första fackliga medlemskap.

Sin kontakt med Ungsocialisterna kom som av en slump: Anton var ute och spatserade en söndag sommaren 1906 och fick då syn på en tidningsförsäljare som ropade Brand, köp Brand! Anton köpte ett exemplar och efter ett kortare samtal hälsades han välkommen att komma på deras möten.

Efter att ha läst tidningen och varit på sitt första möte viste Anton att det var inom arbetarrörelen och socialismen som han hörde hemma.

Han deltog på alla möten, inledningsvis tyst och observerande men blev allt eftersom mer aktiv.

1907 beslöt Anton att fira jul hemma hos föräldrarna. Vid tågstoppet i Lund träffade han överraskande sin ena bror, som också var på hemresa för att fira jul. Väl hemkomna fann de med glädje att båda systrarna också hade hittat dit.

I vardagsrummet stod fadern, som vägrade hälsa på Anton. Han deklarerade att han inte längre erkände honom som sin son och att han skulle göra honom arvslös. Utan att säga ett ord till fadern tog Anton farväl av sin mor och sina syskon. Det var sista gången han såg sin far.

1908 bröt sig ett trettiotal medlemmar ut ur Ungsocialisterna och bildade Malmö norra ungsocialistiska klubb, då de tyckte att den gamla klubben soffat till sig och verkade lam. Ordförande blev Algot Rosberg och efter ett samtal med honom anslöt även Anton. En annan medlem hette Alfred Stern.

Malmö norra ungsocialistiska klubb skiljde sig inte nämnvärt från Ungsocialisterna förutom mera aktivitet och gåpåaranda.

Klimatet hårdnade för folket allt mer då tiden gick i Malmö, och inte bara där. Arbetslösheten steg och människor svalt. Det enda dessa arbetslösa kunde göra var att demonstrera eller emigrera. Anton valde att stanna och kämpa för klasskampen.

Det var inte bara de arbetslösa som hade det svårt. Även om du hörde till de lyckligt lottade som hade anställning så tjänade du så lite som arbetare att det knappt räckte till.

Arbetarna tog till strejk, arbetsgivarna tog till lockout och strejkbrytare. De strejkande arbetarna blev svartlistade vilket omöjliggjorde senare anställning.

1908 utbröt hamnarbetarstrejken i Malmö. Anledningen var usla löner och arbetsvillkor, samt bristen på föreningsfrihet (att bli medlem i en fackförening). Arbetsgivaren tog/köpte in strejkbrytare från England som bodde på logementsfartyget Amalthea i Malmö hamn.

Demonstranter radade upp sig vid kajen för att visa sitt missnöje. Engelsmännen stod vid relingen och hånade på olika sätt demonstranterna. Utöver provokationerna avlossades tre skarpa skott från relingen mot folksamlingen, inget av skotten träffade någon människa. Händelsen anmäldes men de tre engelsmän som åtalades frikändes.

Strejken fortsatte. Regeringen tillkallade militär och hotade med beskjutning om de som strejkade inte återgick till sina arbeten.

Nu ansågs måttet rågat av arbetarna och då särskilt av Anton och hans närmaste kamrater. Engelsmän tilläts skjuta mot svenskar i Sverige och myndigheterna skyddade dem, samtidigt som militären hade tagits i anspråk mot arbetarna.

Engelsmännen, strejkbrytarna, skulle ut ur landet menade Anton och hans närmaste kamrater hos ungsocialisterna. En varning skulle utfärdas som inte kunde missförstås. Meningen var aldrig att skada någon, utan de ville visa engelsmännen riskerna om de stannade kvar.

Det bestämdes att en bomb skulle placeras på Amalthea. Anton, Algot Rosberg och Alfred Stern påtog sig varningsutförandet. Dynamit stals och Rosberg tillverkade bomben, men varken Rosberg eller Stern vågade utföra placeringen av bomben på fartyget. Anton åtog sig att göra arbetet ensam.

Efter att ha funnit en lämplig båt att stjäla rodde Anton, natten till den 12 juli 1908, ut till Amalthea. Det var inte utan besvär, som han till slut lyckades placera bomben högt upp på skrovet. Anledningen att fästa bomben högt var att mannskapen ombord sov där nere och ingen skulle ju komma till skada. Vad Anton inte visste var att de hade byggt ett nytt våningsdäck. Av explosionen omkom en person och ett tjugotal skadades.

Anton hade tappat en avlöningslista i båten och kunde därav gripas nästa dag. Samtidigt med Anton greps även Rosberg, då en polis kände till deras bekantskap. En vecka senare greps Stern. Han hade gjort misstaget att berätta om vad som skett för en annan ungsocialist vid nam Albin Sturm, varpå denne berättade allt för polisen.

Stern litade på att Anton och Rosberg skulle tiga, vilket de också gjorde, men polisen lurade honom. De sade att Anton och Rosberg hade erkänt och läste upp bekännelsen, vilken i själva verket var Sturms vittnesmål. Stern bestyrkte då vad polisen läst upp.

Den 29 augusti inleddes rättegången och den 18 september föll domen. Anton och Rosberg dömdes till döden, Stern till livstids fängelse, Ture Andersson Reimer till sex månaders straffarbete, Jöns Jönsson till två månaders straffarbete och Natalia Malmström till hundra kronor i böter.

Domarna överklagades men stod oförändrade tills de slutligen nådde Högsta domstolen, där ändrades Rosbergs dödsdom till livstids straffarbete. De andra domarna stod fast. Anton sökte då nåd hos konungen och den 26 februari 1909 fick Anton meddelandet att den beviljats och ändrats till livstids staffarbete.

Arbetarrörelsen växte runtom i landet, och världen, och bland många var sympatierna starka för Anton och de två andra "Amaltheamännen". Kraven stärktes att Amaltheamännen skulle frisläppas. Rädslan för fritagningsförsök resulterade i att Anton flyttades mellan en rad olika fängelser. Först från Malmö till Karlskrona, sedan Långholmen i Stockholm och därefter Härnösand, och slutligen åter till Långholmen.

När Anton först kom till Långholmen sattes han i isoleringscell och fick sitta där i närmare fyra år. För att undvika mental kollaps höll han sig sysselsatt med att utföra matematiska uträkningar på golvet.

Fångarna på Långholmen levde under usla förhållanden. De skulle brytas ner och om de någonsin skulle släppas fria skulle det vara som mer död än levande. Vid ett tillfälle blev Anton så sjuk att han fick tillbringa flera månader i sjukstugan och det var inte förrän han med hjälp av andra fångar lyckades få ut ett brev till ungsocialisterna och en Axel Holmström, som hjälp kunde tillkallas. Hovläkare Edgren tog sig an Anton och konstaterade att han led av vatten i högra lungsäcken, reumatisk feber, inflammation i hjärtats inre hinnor och hjärtförstoring som resulterade i att närliggande organ trängdes undan och minskade i funktionalitet. Om inte Antons medfångar lyckats med att få ut brevet hade han med största sannolikhet avlidit.

Arbetare och organistioner i Sverige, och ute i vida världen, slutade aldrig arbetet med att få Anton, Rosberg och Stern frisläppta. Ett exempel är att Frankrikes motsvarighet till LO beslutade att blockera alla svenska fartyg från att komma in i franska hamnar tills att de hade blivit fria.

På hösten 1913 flyttades Anton från Stockholm till Härnösand, som var betydligt mer humant än Långholmen. Där slapp han isoleringscellen.

Den 1 maj 1917 hade upp emot elvatusen personer samlats utanför fängelset i Härnösand och de krävde att Anton skulle släppas fri annars skulle en stormning ske. Militären kallades in och fängelset förvandlades till en fästning med bl.a. ett fyrtiotal kulsprutor. Soldaterna fick ordern att skjuta ihjäl Anton om ett fritagningsförsök gjordes.

Regeringen skickade upp en Ivar Vennerström, som hade arbetarnas förtroende, att tala med den stora folksamlingen. Han manade dem att lugna ner sig och inte företa några förhastade åtgärder då han hade förhoppningen om att Anton, Rosberg och Stern snart skulle bli frigivna. Med de orden lyckades han lugna folket och en anstormning uteblev. Om Vennerström inte hade lyckats hade den 1 maj i Härnösand mycket väl kunnat bli startskottet för en revolution i Sverige.

Efter oroligheterna i Härnösand skickades Anton åter till Långholmen och isoleringscell, men där skulle han inte behöva sitta länge.

På hösten 1917 avgick den Swartzska regeringen och efterträddes av Edén-Brantingska, som på sitt första sammanträde tog beslutet att Anton och Rosberg omedelbart skulle släppas fria. Stern hade blivit frigiven ett halvår tidigare.

Den 26 oktober 1917 blev Anton åter en fri man. Han åkte genast till Axel Holmström, som under hela Antons fängelsetid kämpat för en frigivning. Därefter åkte han ner till Skåne och tillbringade ett par dagar med sin mor och systrar.

Under den långa fängelsetiden på Långholmen hade Anton vid ett tillfälle fått syn på ett flygplan genom sin lilla fönsterglugg och bestämde då att om han någonsin åter blev fri skulle han lära sig att flyga.

Anton tog kontakt med Enoch Thulin i Landskrona och på våren 1918 började han på Thulinverkens flygskola i Ljungbyhed. Antons flygutbildning bekostades av den välbärgade socialisten och bankmannen Olof Aschberg, "Den röde bankiren".

När Anton var klar med utbildningen och fått sitt flygcertifikat bar det österut till Ryssland. Revolutionen 1917, med bolsjevikerna, hade segrat i Ryssland och störtat Tsar-väldet (med Kerenskij-ministären) och stod inför ett massivt hot, bestående av tjugoett tsarvänliga länder, som ville störta revolutionen. Anton ville bistå det ryska folket, speciellt med sina nyfunna flygkunskaper.

Efter närmare sex år av hårda strider och blockader stod Anton, och vad som under kriget blivit Sovjetunionen, som slutgiltig segrare.

Anton fortsatte efter kriget att vara Sovjetunionen trogen, som anställd vid marinflyget, samt med att rusta upp skadade statliga fastigheter och som arbetare på centralposten.

Under en resa till Leningrad 1924 träffade Anton en Märtha Gunni Hedberg och tycke uppstod. Ett förhållande inleddes och senare samma år även äktenskap, som varade livet ut. Anton och Märtha Gunni fick inga barn.

År 1926 lämnade Anton Sovjetunionen och flyttade hem till Sverige där han fick anställning på Sovjetiska handelsdelegationen i Stockholm. Anton kom att arbeta där tills delegationens verksamhet avvecklades 1935.

Under några år på 30-talets andra hälft var Anton anställd som ombudsman för Socialistiska Partiet, men splittringar och fraktionstrider inom partiet fick det att totalt spåra ur. Partiet fick en ny ledning som drev det mot nazismen och Anton lämnade omedelbart.

Efter anställningen hos Socialistiska Partiet arbetade Anton som skribent på Arbetar-Posten.

När andra världskriget var över ägnade sig Anton åt ett mer stillsamt liv där han skrev och gav ut flera memoarer och tog antällning på ett handelsföretag i metallbranschen, där han arbetade i över 20 år.

Efter hustruns död 1966, vid sidan av memoarskrivandet och arbetet på handelsföretaget, börjar Anton att resa land och rike runt som föredragshållare och fortsätter med detta fram till sin död.

Anton avlider 1989. 101 år, 9 månader och 5 dagar efter det att han föddes.