Cirkus Altenburg - LandskronaArkivet

Sagan om paret Altenburg började i Härnösand 1907 när två konkurrerande cirkusar samtidigt anlände till staden. Hos Nouveau Cirque uppträdde den tyskfödda ryttarinnan 30-åriga Louise Werner. I legendaren Brazil Jacks Cirkus London visade en viss Mr Alberto upp sina ryttarkonster. Efter kvällens föreställningar förbrödrades artisterna och den sju år yngre Albert Altenburg blev förälskad i Louise.

Året efter drog paret till det stora cirkuslandet Ryssland. När de kom hem 1916, mitt under brinnande krig, gifte de sig. Främst för att Louise, liksom maken, skulle få ett danskt medborgarskap.

Vintern 1929-30 hittar vi makarna i Landskrona där de hyrt in sina hästar i ett stall. Själva bodde de i ett litet rum på Kasernen. När våren kom hade de premiär på Kasernplan med sin egen cirkus, kallad Wild West Cirkus Show.

Efter några år ändrades namnet till Cirkus Altenburg.

På Stora Norregatan inköptes en vagnmansgård där cirkusen upprättade sitt vinterkvarter. Hästarna tränades i en nyuppförd manege på den stora innergården. Under slutet av 30-talet var Altenburg det ledande cirkusföretaget i Sverige.

Efter att ha tvingats stå stilla under tidiga krigsår kom Cirkus Altenburg tillbaka med en turné 1944. Två år senare lyckades man enrollera världens främste clown, Charlie Rivel. Konstnärligt och ekonomiskt blev detta cirkusens mest lyckade år. Albert och Louise kunde nu lämna det lilla gathuset vid vinterkvarteret och flytta in i den gula villan på Öster.

Varje morgon kunde grannarna se paret sätta sig i sin stora amerikanare, för att köra ner till sin fyrfota vänner. Att gå var otänkbart.

De tjeckiska bröderna Franz och Albert Schoulik jobbade med hästarna under vintern. Flertalet av de cirka tjugo hästarna var hingstar och några av dem veritabla slåkulor, som gjorde sig stora och breda när skötarna gick in i spiltorna. Men när Fru Dir. L Altenburg, som det stod i programmen, hördes på gården uppstod en munter gnäggsymfoni och djuren gjorde sig så små, så små för att släppa in Louise till sig. Tjeckerna bara skakade på sina huvuden åt förvandlingen. Fru Altenburgs enormt goda hand med hästar var välkänd i cirkusbranschen och nåde den som rappade någon av hennes älsklingar. En annan gunstling var Pero Smaha. Mannen som tog över Louises ryttarnummer, när hon blev för gammal. Liksom andra cirkusar var Altenburg också en ambulerande djurpark. Utanför föreställningar visades alla djur upp mot inträde, även sådana som inte förekom i programmet. Ett år hade man tur, då en lejoninna födde ungar under turnén.

Två nummer i Altenburgs är oförglömliga; Den oridbara åsnan och den boxande kängurun. Kunde någon i publiken hålla sig kvar på åsneryggen utlovades en femtiolapp. Den ene efter den andre flög av och ingen dusör blev någonsin utdelad. På kängurun hade man snörat ett par boxhandskar på hans förkrympta framben och han blev utboxad av en clown ända tills han sände clownen i sågspånet med en välriktad spark från bakbenen. Altenburg var även känd för att ha högklassiska luftakrobater. Då cirkusen hade ett ovanligt tält med sex master, som lutade utåt, uppstod en stor kupol, vilket var populärt hos dessa ekvilibrister.

För barn och ungdomar, som bodde nere i centrum, var det en fantastisk upplevelse med alla exotiska djur och människor, som under en hektisk vecka gav staden en doft av stora världen. Att få hjälpa till vid cirkusen för att få en fribiljett var en ynnest.

- Det utvecklades nästan ett far-son förhållande mellan Albert Altenburg och min pappa, säger Arne Lindberg. Trots att vi bodde så tätt tillsammans och delade vardagen var det bara Altenburg som duade pappa. Inte tvärtom och ingen annan duade någon i huset.

När Charles Lindberg blev äldre och kroppen sa ifrån övergick han till s.k. frihetsdressyr, där det går ut på att låta djuren utföra bestämda rörelser utan ryttare. De sista åren var Lindberg meddirektör och det var tänkt att han och Arne skulle ta över Cirkus Altenburg, men ett oblitt öde ville annorlunda.

I september 1959 när säsongen var över skulle Charles Lindberg tillsammans med några cirkusarbetare lämna tillbaks vagnar som lånats av Cirkus Benneweis. Fyra cirkusvagnar skulle lossas i Helsingörs hamn från färjan Betula. När traktorn körde iväg med den första, började cirkusfolket att med handkraft föra i land nästa. Besättningen avrådde med hänsyn till den kraftiga lutningen. När vagnen kom upp på färjklaffens högsta punkt orkade inte manskapet hålla emot den tunga vagnen, som rullade ned mot packhuset, där Charles Lindberg klämdes ihjäl mellan vägg och vagn.

Året därpå var makarna Altenburgs jordiska vandring över. Albert hann dock övervaka auktionen av sin cirkusutrustning.