Onsjö Motorklubb - LandskronaArkivet

LandskronaArkivet
Arbetarrörelsens Arkiv i Landskrona
Go to content
Artiklar

Onsjö Motorklubb 1931-1958
av Bengt Nilsson

– En av de stora profilerna på våra tävlingar var John ”Tjocke-Mårten” Mårtensson från Ystad. Han vägde runt 130 kg och gav gärna motståndarna en armbågstackling i kurvorna, så att de stod på näsan. Alf-Inge Nilsson, den siste aktive i Onsjö MK, har kommit i berättartagen och fortsätter, ”Tjocke-Mårten” hade alltid en massa hyss för sig, men vid ett tillfälle fick jag chansen att skämta tillbaka.

En kompis och jag var på väg med min Epa-traktor till en tävling i Skillingaryd, när vi framför oss vid backarna kring Värnamo kom ifatt en gammal DKW med ett stort träskåp påmonterat. ”Tjocke-Mårten” med fru och last av motorcyklar segade sig upp för backarna i snigelfart. Jag hade plockat av hastighetsspärrarna på min Epa och lät mina nyinköpta Yankeehorn visa vad de gick för. John kastade sitt ekipage in till sidan och vi fräste förbi storskrattande. Jag hade inte mer än hunnit lastat av i depån när ”Tjocke-Mårten” stegade mot mig, tog tag i min kavaj och lyfte mig rätt upp för att sedan släppa ner mig. Idiot, sa han, vände på klacken och gick.


Onsjö Motorklubbs fana, som förvaras på Arbetarrörelsens Arkiv.


Historien om Onsjö Motorklubb tar sin början en kall februaridag 1931 när ett tjugotal ungdomar samlas på Lanz café i Marieholm med syfte att bilda en motorklubb. Mötet hade flera namnförslag på den blivande klubben. Efter att ha förkastat Motorklubben Framåt, Onsjö Motorklubb och Marieholms Motorsällskap fastnade man för Motorklubben Champion.
Vid nästa möte hade styrelsen fått reda på att MK Champion var upptaget och beslöt därför att Onsjö MK skulle gälla i fortsättningen.

Till ordförande valdes Gunnar Persson Östra Karaby och till kassaförvaltare Alvar Nilsson, en man som skulle visa sig bli klubbens starke man genom alla år.

Inträdesavgiften bestämdes till 2 kronor. Vidare beslöts att hålla möte var tredje söndag och i mars kom för första gången upp förslag om att införskaffa ett mössmärke föreställande en tvåcylindrig motor och klubbens initialer O.M.K. Gustav Jönsson tog på sig uppdraget att rita märket.

Mötet avslutades med att ordföranden läste en skämtsam skröna ”Handbok för motorcyklister.”

Klubbens verksamhet under 30-talet dominerades av orienteringstävlingar så kallade urmakare, där det gällde att komma in till en kontroll på så exakt tid som möjligt. Kom ekipaget för sent eller för tidigt blev det prickbelastning.

Försök till att stärka klubbkassan skedde genom att arrangera fester och baler. Det magra resultatet från festligheterna gjorde att styrelsen ideligen sökte upp nya platser för sina begivenheter såsom skytteskogarna i Dagstorp och Stehag och idrottsplatsen i Marieholm.

1932 höjdes medlemsavgiften till 3 kr för aktiva och 2 kr för passiva. Året därpå höjdes den med ytterligare en krona. Det skulle visa sig var en för kraftig höjning för redan samma år på hösten kostade det igen 3 kr för att lösa medlemskort.

Pengar behövdes, för medlemmarna fick 60 öre/mil för körning med sin bil medan motorcyklisterna fick nöja sig med 25 öre. Vidare fonderades 100 kr till att bygga upp en gymkhanafond till den som eventuellt fick en skada på sin hoj under dessa uppskattade tävlingar.

Gymkhana var en billigare variant av nöje än att kontraktera kända artister till klubbens evenemang. Här visade klubbens förare upp sin skicklighet på sina motorcyklar under skämtsamma former.

På en snitslad bana skulle förarna visa att de var ett med sin cykel t.ex. genom att köra med ett ägg på sked, äta en korv eller köra under en låg ribba, som det stod en spann vatten på. Nuddade föraren plankan blev han våt.

Uppskattat var också ballongjakten. Med var sin ballong efter motorcykeln gällde det att punktera medtävlarnas ballong med en käpp.

Klubbträffarna blev dock allt mindre besökta, trots ledningens försök till förnyelse. Klubben började prenumerera på motortidningar som kunde läsas vid samvaron på kaféet. Herman Lindell kåserade en kväll över ämnet ”Hur bör en modern bil vara konstruerad” med Alvar Nilsson som utsedd opponent.

Men ingenting hjälpte och klubben las i malpåse 1937.


Smedjan i Marieholm 1937
Från vänster: Gunnar "Våren" Jönsson, Jean Nilsson, Alvar Nilsson, J E Nilsson, Lars Nilsson, Gunnar Rolf



Andra varvet

Den 16 juni 1946 på Hanssons café kunde ordföranden Gunnar Persson hälsa de närvarande medlemmarna välkomna till ett första sammanträde på nio år.

Styrelsen beslöt att den skulle efterhöra möjligheten med anläggandet av en rundbana på nya idrottsplatsen. Medlemsavgiften bestämdes till 3 kr. Ingen höjning sen trettiotalet alltså.

Nystarten blev trög och inte förrän i juni 1948 sker nästa möte, denna gång med Alvar Nilsson som ordförande. I § 8 uppläses revisionsberättelsen från 1937 och godkänns!

Klubben anordnade två fester med lyckade resultat. Alvar Nilsson hade lockat William Arnes motorcirkus till Marieholm, trots att denne normalt inte brukade besöka så små orter. I tre pingstdagar fyllde dödsryttarna sin tunna och William Arne var så hänförd över publiktillströmningen att han skänkte 100 kr till klubben.

För övrigt verkar festligheterna ge större inkomster under 40-50 talet speciellt de som var förlagda till Trolleholms skytteskog. Styrelsen drog sig inte för att engagera stora artister som Yngve Stoor och Calle Jularbo. När den sistnämnde vid en spelning var ordentligt försenad höll Alvar Nilsson inne delar av hans gage. Stim fick medla i tvisten och parterna enades om förliknig. Gym-Khanatävlingarna dammades av och blev lika uppskattade som i klubbens begynnelse.


Onsjöbanan - Motocross, 1950-talet: Till vänster i bildens mittsektion står ambulans och brandbil redo.
Fotograf: Algot Persson, Rinnebäck, Kävlinge



På årsmötet 1949 diskuterades om lättviktsmotorcyklister skulle få bli medlemmar. Efter en kort diskussion beviljades de inträde.

Inträdesansökningarna till O.M.K. är en historia i sig. På en särskild blankett skickade den sökande in uppgifter om sig själv bl.a. om titel och vilken bil/motorcykel han/hon ägde. Både registreringsnummer och fabrikat skulle uppges. Här vimlar dåtidens motorpark förbi med bilar som Nash, Vanguard, Hillman, Simca, Studebaker. Det finns även en sökande som uppgett Scania Vabis! Bland motorcyklarna hittar vi; Jap, Royal Enfield, Exellsior och de två svenska märkena Rex och Suecia.

För att visa att O.M.K. var en exklusiv förening där det var svårt att bli medlem fanns på blankettens baksida fyra frågor som en klubbmedlem skulle besvara gällande den sökande. Jag citerar:
1.Vilken syssla bekläder den föreslagne? ( Noggranna upplysningar härom äro för en snabb behandling av inträdesansökningen av största betydelse)
2.Är den föreslagne en i handel och vandel redbar och välkänd person?
3.Tillhör den föreslagne någon annan välkänd klubb eller förening?
4.Vilka referenser kunna uppgivas? Slut citat.
Av klubbens efterlämnade skrifter framgår det inte att någon blev nekad inträde och i stort sett alla samhällsklasser finns noterade i medlemsregistret.


Storhetstiden

1949 kom åter den drygt tjugoåriga frågan om beställning av rock och mössmärke upp. Mötet bestämde att endast beställa rockmärke.

Efter att O.M.K. inträtt i Svemo kom en skrivelse från konkurrentklubben Gnistan i Eslöv om ett erbjudande att uppgå i denna klubb. Skrivelsen lämnades utan beaktande.

Inom Onsjö MK smids planer på att delta i det skånska seriesystemet och då gäller det att hitta på ett fräckt namn. Man sneglar på speedwaylagens fantasirika skapelser. Hajarna, Holmarna, Drivorna och Atomerna brainstormas fram. Men något beslut tas aldrig och något serieharvande blev det inte heller.

Tanken om en egen motocrossbana dyker för första gången upp. Fast 1949 kallas varvtävlingar i naturen fortfarande scramble. Ute i Håstenslöv fanns hos Evert Håkansson ett nedlagt grustag som skulle kunna inrymma en bana. Kontrakt skrevs och en vår och hösttävling inplanerades. Men inte förrän söndagen den 15 april 1951 stod banan klar att invigas. Landslagsmännen Allan ”Billeberga” Ljungstrand, som vid denna tidpunkt körde för Filbyterna i Linköping, och Irving Forsén var på plats för att ta ett nappatag med den sydsvenska eliten med ”Tjock-Mårten i spetsen.

Men när klubben står inför sitt verkliga elddop har en schism seglat upp inom styrelsen och på årsmötet hoppar Alvar Nilsson av och efterträds av sin trätobroder droskägare Karl Kjellsson. Vad som fått Alvar att avsäga sig framgår inte av protokollen, men årsmötet utbringar i vart fall ett fyrfaldigt leve för honom. Kjellsson ger Alvar ett indirekt tjuvnyp när dennes son Alf-Inge kommer en dag för sent med sin anmälan till juniorloppet och blir vägrad start.

Den nya styrelsen får omedelbart kalla fötter när den inser att premiärtävlingen kan ge ett underskott och går gemensamt i borgen med var sin femtiolapp. Det skulle inte visa sig förslå långt. Underskottet hamnade på 3000 kr och att köra en hösttävling var det inte tal om längre.
Ekonomiskt fiasko men sportslig succé. Så kan man sammanfatta O.M.K:s debut som motocrossarrangör. Alla skånska tidningar, däribland de nu insomnade Lunds Dagblad och Skåningen, öser beröm över klubben. De 4000 åskådarna kan från sina upphöjda platser följa dusterna nere i grustaget. Banans korta längd, 700 meter, är det enda som kritiseras. De båda landslagsåkarna utkämpar en het duell, där Ljungstrand drar längsta strået. ”Tjocke-Mårten” blir publikfavorit med sin frejdiga körstil, men till sist ger hans motor upp.


Onsjöbanan - Motocross, 1950-talet: Notera publikmängden på grustagets kant.

Årsmötet 1952 på järnvägshotellet i Teckomatorp blev dramatiskt. Alvar Nilssons lierade Gösta Lindell anklagade styrelsen för att ha fällt diktatoriska beslut och föreslog ny kandidat till ordförandeposten. Föga överraskande föreslogs Alvar Nilsson, som ställde sig till förfogande om han fick in fyra handplockade medlemmar i styrelsen. Så blev det och det resulterade i att sekreteraren Ingvar Söderholm omedelbart avsade sig sin post. Mötet avslutades med supé´ och dans och man kan undra hur länge de två kumpanerna Kjellsson och Söderholm stannade kvar på festen.

På det följande klubbmötet i mars ondgör sig Söderholm över sin egen protokolltformulering diktatoriska beslut. Gösta Linder menar att han inte uttryckte sig så hårt och mötet beslutar att fälla in ett nästan framför det förhatliga ordet.

Både Söderholm och Kjellsson fortsätter sitt arbete inom klubben i olika kommittéer och när klubben når vägs ände 1956 är det med Kjellson som sekreterare.

Men innan dess hinner O.M.K. med att arrangera flera Onsjöfräsar, som under dessa år är vårens upptakt för svensk motocross. Efter att arrendet blev höjt flyttades crossbanan till ett närliggande grustag för att året efter vara tillbaka på sin ursprungliga plats. Banan gjordes längre i och med att sträckningen drogs upp på vallarna. Som längst var den 1300 meter. Starfälten blev allt starkare. 1955 vann världsmästaren ”Buffalo-Bill Nilsson seniorklassen. Den lovande Landskronaföraren Sven Wikander vann juniorklassen och fick köra ett ärevarv med Bill på bönpallen. Något han aldrig glömmer.


Alf-Inge Nilsson, en en av Onsjö Motorklubbs största talanger, 1950-talet.

Allting har dock ett slut så också sagan om O.M.K. Den ideellt arbetande skaran av medlemmar blev allt mindre och de verkliga entusiasterna orkade inte dra det tunga lasset själva. Något formellt nedläggningsbeslut finns inte, så kanske klubben återuppstår en gång. Då kan man börja med att justera revisionsberättelsen från 1956. Handlingarna finns på Arbetarrörelsens Arkiv i Landskrona.

LandskronaArkivet
Arbetarrörelsens Arkiv i Landskrona
Säbygatan 16
261 33  LANDSKRONA
Back to content