Flygaren som blev begraven tre gånger - LandskronaArkivet

LandskronaArkivet
Arbetarrörelsens Arkiv i Landskrona
Go to content
Artiklar
Flygaren som blev begraven tre gånger

av Bengt Nilsson


Engelskt bombplan störtade i Annelövs Ängar.

Från flygfält i östra England och Skottland lyfte 727 allierade flygplan på kvällen den 23 augusti 1943. Deras bombmål var den tyska huvudstaden Berlin. Tack vare det alltmer militärt försvagade Tyskland ansågs det inte längre nödvändigt att från Nordsjön kränka svenskt territorium över Skåne. Rutten gick nu via den jylländska ön Mandö till Korsör på Själland, där armadan av flygplan vek söderut över Lolland-Falster för att nå den tyska kusten.
Den fyrmotoriga Handley Page Halifaxbombaren DK 267 från den kanadensiska 428: e divisionen (populärt kallad Ghost), som lyft från Middleton, St George, skulle aldrig mer få sätta ner sina landningsställ på brittisk mark.

I Annelöv en mil öster om Landskrona hade människor lagt sig till ro, när de vid ettiden på natten väcktes av ett öronbedövande buller. Över deras gårdar cirklade DK 267. En tysk nattjagare hade över Berlin lyckats få in en träff i planets front och färden hemåt utvecklades till en mardröm.
Ombord på planet, av den ursprungliga sju man starka besättningen av blandade nationaliteter, fanns endast två män, den kanadensiske piloten H.A.Read och bombfällaren J.J.McQuade från Skottland. Övriga besättningsmedlemmar hade beslutat sig för att hoppa över fiendeland.

Efter att ha cirklat över Annelöv i en halvtimme, antagligen för att hitta ett ställe att sätta ner maskinen på, blev situationen ohållbar. Planet var inte längre manöverdugligt och de två kvarvarande krängde på sig sina fallskärmar. Read trimmade Halifaxen för en sista svag sväng och kastade sig tillsamman med McQuade ut i det okända.

Handley Page Halifax var ett plan i en trio av RAF: s nattbombplan, inte så viktigt i rollen som bombare som storebror Lancaster. Planet användes även för minutläggningar, släppa ned fallskärmshoppande spioner eller vapen till motståndsmän och för väderleksobservationer. Spännvidden låg på dryga 30 meter och längden nästan 22 meter. Med full vapenlast hade den en räckvidd på 203 mil och kunde bära 5987 kg dödsbringande invändigt stuvad bomblast. Vikten, tom, låg på cirka 17000 kg, så det var en imponerade bjässe som nu flög herrelöst över Annelövs Ängar.
Ombord på en Halibag (flygarnas kärvänliga smeknamn) hade varje man sin arbetsuppgift och position fastställd. Piloten satt vid spakarna och hade kontroll över hastighet och flyghöjd samtidigt som han höll kontakt med övriga i bombflottan. Navigatören satt i ett fönsterlöst utrymme på en kvadratmeter. Med hjälp av sjökort, kartor och kompass bestämde han planets position. Bombfällaren låg under turen för det mesta raklång på magen för att skydda sitt bombsikte. Telegrafisten, som också fungerade som kulspruteskytt, satt längst fram i planet snett under och framför cockpit. Maskinistens huvuduppgift var att hålla koll på bensintankarna och förråden. I ett vridbart torn ovanpå flygkroppen satt toppskytten med sin fyra kulsprutor. Samma beväpning hade akterskytten. När man närmade sig målet var det bombfällarens uppgift att guida planet med hjälp av sitt sikte. En miss av honom och bomblasten kunde slå ner långt från sitt mål. Varje besättning var tvungen att fotografera utfallet av bombningarna och den som kunde visa på det mest lyckade resultatet blev utsedd till bästa bombare.
DK 267 var inte det enda kanadensiska plan, som skulle krascha i Skåne denna natt. Utanför Sandhammaren nödlandade en Halifax från 405: e divisionen (Vancouver). Alla sju besättningsmän tog sig någorlunda oskadda i land med hjälp av sin gummibåt. Ett tyskt jaktplan av typen Messerschmitt, som hade deltagit under nattens jakt störtade i Glimåkra. Planet hade fått ett radiofel och piloten Fritz Ammann hade tappatt orienteringen. Han hoppade och undkom med ett armbrott.
Om detta var Read och McQuade ovetande, där de svävade i sina fallskärmar över den mörka skånska landsbygden.

Det övergivna planet hade med sitt dånande fått folket i Annelöv att samlas vid fönsterna. Lantbrukare John Esbjörnsson hade beordrat upp sina familjemedlemmar ur sängvärmen och nu såg de till sin fasa hur planet norrifrån närmade sig huset på låg höjd.
– Nu går huset, skrek han till hustrun.
Men som genom ett under tog Halifaxen ett skutt och strök över skorstenen för att fortsätta över gamla Cecilia Bengtssons lilla torp. Lite längre bort bodde Frida Svensson på ett tre tunnland stort ställe. Mot sin vana hade hon denna natt tagit in sina tre kor. DK 267 gick nu med all kraft på snedden ner på Fridas gårdsplan. Ett enormt eldsken lyste upp omgivningen och eldkvastar stod som raketer rätt upp mot himlen. Fönsterna på huset sprängdes av lufttrycket. Brittiska ambassaden ersatte senare Frida Svensson för skadorna på hennes fastighet.
Johns brorson Lennart Esbjörnsson, vars föräldrahem låg cirka 800meter från nedslagsplatsen, hade följt planet från sitt sovrumsfönster. Han fick snabbt på sig sin hemvärnsrock. Tog geväret på axeln och började springa över åkrarna mot nedslagsplatsen.
-På grund av det kraftiga skenet såg jag inte ett dike utan ramlade där och slog gevärskolven i huvudet, minns Lennart.

Planet brann kraftigt och från dess ammunitionsförråd exploderade ideligen kulspruteammunition. Hemvärnet med chefen Olof Lundborg i spetsen spärrade av området och ingen fick komma närmare än 50 meter. Brandkåren från Annelöv anlände också, men brandchefen Tore Johansson och hans mannar ingrep aldrig, utan beslöt att låta elden självdö, vilket tog nästan hela nästa dag.
Tolvåriga Eva Bengtsson, som bodde granne med Döjsöbro brandstation och på natten hade vaknat av brandbilarnas sirener, beslöt sig för att dagen efter cyklat till haveriplatsen.
- När jag kom fram rök det fortfarande från planet och det låg flygplansdelar överallt. Jag tog en metalldel som souvenir, men den har jag blivit av med.

Stjärtpartiet var den enda del av planet, som kunde kallas någorlunda intakt och att några överlevande skulle kunna finnas ombord bedömdes som osannolikt, vilket också bekräftades av Read och McQuade dagen efter.
De båda kumpanerna klarade sig utan skador i sina vådliga uthopp. En av hopparna knackade på morgonen på hos lantbrukare Erik Christersson i Dösjebro. Sin fallskärm och flytväst hade han gömt i kärret där han plumsat ner på natten. Kollegan hade fastnat med sin fallskärm i ett träd i Saxtorp, men själv lyckats skära sig loss.
Båda blev förda till polisen i Kävlinge, där de under ett gripande möte omfamnade varandra. I övrigt var de väldigt tystlåtna, men uppgav att de fem kamraterna hade hoppat över Tyskland i samband med att planet blivit träffat. Polisen avblåste därför vidare spaning efter övriga besättningsmedlemmar.

Likdelar påträffas i planet

Två dagar senare, onsdagen den 25 augusti, efter att militären under flygplansmästare Knut Hansson påbörjat röjningsarbete, anträffas ett förbränt lårben bland vrakdelarna. Detta blir fört till Helsingborg för att senare begravas på Pålsjö kyrkogård.
Hade Read och McQuade inte berättat hela sanningen för polisen? Hade inte övriga fem besättningsmedlemmar hoppat efter den tyska attacken? Förhörsprotokollen är sedan länge förstörda och vad som exakt sades kan vi aldrig få reda på, men på goda grunder kan vi anta att engelska språket inte var så välutvecklat hos myndighetspersoner i Kävlinge vid denna tidpunkt och att viss språkförbistring uppstått.
I vart fall förstår Read och McQuade genast vem lårbenet tillhör; telegrafisten och frontskytten sergeant Charles Earnest Crampton, 24 år från Greetham, England. Utan att ha möjlighet att röra sig i planet satt telegrafisten i en Halifax i sin lilla kabin under hela resan. Hans väg ut vid ett fallskärmshopp skedde genom frontluckan. Övriga fyra besättningsmedlemmar har troligen McQuade, från sin position i planet sett hoppa från bakre luckan med lyckat resultat. Uteslutningmetoden säger att lårbenet tillhör telegrafisten.
Vid förhör med besättningsmedlemmarna i England efter kriget uppger Read att Crampton fastnade i frontluckan, när han skulle hoppa ut och att det blev hans död.
Men då kvarstår frågan; Hur kunde de svenska myndigheterna veta att Crampton var död och ordna en begravning, där endast hans lårben jordfästes?
Ja, från sin position snett över Crampton har piloten Read troligtvis noterat sin telegrafists svårigheter att ta sig ur planet. Kan han ha sett Crampton störta till marken utan fallskärm efter att först ha suttit fast i dörren eller har han sett en livlös Crampton hänga med fallskärmen utvecklad och fast i planet? Han kan vara den som övertygat svenska myndigheter att C. E. Crampton omkom efter den ödesdigra tyska träffen.
Eller har man från svensk sida dödförklarat Crampton med hänsyn till det avslitna benet? Lårartären försörjer benet med blod och att Crampton på väg ner till marken, även om det skedde med fallskärm, skulle förblöda är nog en riktig bedömning. Smärtan när benet ryckts av måste ha fått honom att svimma alternativt blivit medvetslös
Till läger

Som pojke på väg till skolan berättar Inge Nilsson i Kävlingebygden Nu och Då 1987-88, att resterna av en kanadensisk flygbesättning satt på trappan till Kävlinges bibliotek i väntan på transport till ett läger.
Han avser Read och McQuale och de sändes efter avslutade förhör till interneringslägret i Främby i Dalarna och repatrierades i mars 1944. Det neutrala Sverige hade som policy att skicka hem samma antal soldater från de stridande parterna, men då det var brist på tyska internerade kunde allierade soldater ”kvittas” mot beslagtagen tysk material. Read och McQuade återgick i tjänst och överlevde kriget.


Ny begravning

En vecka efter kraschen i Annelöv begrovs Sgt. Cramptons lårben på den engelska kyrkogården i Pålsjö, Helsingborg. Efter krigsslutet identifierades ytterligare kvarlevor i en grav i Neuehütte, strax sydväst om Berlin. Likdelarna kremerades på föräldrarnas önskan och sändes i en urna till Helsingborg. Under närvaro av den engelske vicekonsuln Vestrup sänktes urnan ner i den redan befintliga graven i Pålsjö den nionde juni 1949.
Den engelska kyrkogården i Pålsjö, som är brittiskt territorium, innehåller gravstenar över 36 britter, 9 kanadensare och 2 australier. Över dem alla vakar i fonden ett stort vitt kors ”The Cross of Sacrifice” (Uppoffringens kors).

De individuella stenarna för stupade samväldesmedborgare ser likadana ut över hela världen. Dessa s.k. headstones, är ritade av Imperial Grave Commissions ledande arkitekt Sir Edwin Lutyens. Enkelhet och renhet har varit ledstjärna för utformningen. Från marken sticker en vit marmorsten med raka kanter och avrundade hörn upp. En ståtlig örn med utbredda vingar fäller blicken beskyddande och i en båge runt denne står på latin PER ARDUA AD ASTRA.
(genom svårigheter mot stjärnorna).
Under följer den förolyckades nummer, namn, grad, hans uppgift vid frånfället, (i Cramptons fall Wireless operator/Airgunner), vapenslag samt dödsdag och ålder.
På några stenar kan det stå: Buried near this spot. Det gäller för dem vars kroppar man inte funnit.
Längst ner på stenen finns det utrymme för de anhöriga att skriva en sista hälsning.
Oftast är den väldigt gripande och det är svårt att inte bli känslomässigt berörd vid en vandring på en engelsk krigskyrkogård.
Ingens öga förblir torrt efter att på en sten i Bayeux, Frankrike läst: My beloved son my only child.
På Landets kyrkogård, Tåsingen, Danmark ståtar en sten med det lilla poetiska mästerverket: A corner in a foreign country is forever England.

Charles Earnest Cramptons föräldrar Isaac och Julia, valde som sista hälsning till sin son: Proudest memories and never forgotten.

Bengt Nilsson, (utan år)

Fotnot:
1 Begravd nära denna plats
2 Min älskade son mitt enda barn
3 Ett hörn i ett främmande land är för alltid England
4 De stoltaste minnen och aldrig glömd
LandskronaArkivet
Arbetarrörelsens Arkiv i Landskrona
Säbygatan 16
261 33  LANDSKRONA
Back to content